Iakttagelser om och betraktelser av indisk tagtrafik

Det kan inte undgatt nagon att ankomsten till Indien var lite av en chock for mig. Efter ganska mycket lasning trodde jag mig veta ganska val vad som vantade. Men inget av detta gar att forbereda sig pa, det maste upplevas och genomlidas, innan man kan komma att acceptera det och kanske uppskatta det. En av dessa stora skillnader ar tagtrafiken. Att boka en tagbiljett ar mer komplicerat an att skaffa visum, gora egen bernaisesas eller ga pa lina. For det forsta finns det nio olika klasser att valja mellan. Vet man inte vad dessa innebar kan det sluta i katastrof da man far aka i en vagn som mer ser ut att avse boskapstransport. De flesta tag ar bokade flera veckor i forvag. Ca tio miljoner manniskor aker tag i det har landet varje dag. Det gor det hela lite komplicerat eftersom jag inte ar har for att jag vill planera min tid in i minsta detalj. Visum, pass och en allvarlig uppsyn ar obligatorisk vid kop av tagbiljett. Nar val tagbiljetten ar bokad ar det dags att ta sig till stationen och det folkhav som vantar. Folk overallt. Jag tar en snabb titt pa tavlan vilket spar taget tanker stanna pa. Pa vagen till sparet fragar jag gubbar i roda uniformer om sparinformation. Uppgivet suckar jag med information om tre olika spar som mitt tag kanske eventuellt formodligen kommer stanna pa. Jag valjer ett..och det visar sig vara ratt!!
Pa sidan av taget ar utskrivna lappar uppsatta med namn pa alla passagerare. Som tur ar star mitt namn dar. Val pa taget, som ar ett nattag, kacklar manniskor med varandra som pa en marknadsplats. Trevligt till en borjan, men blir jobbigare och jobbigare nar jag forsoker sova. En kvinna stoppar om sin gamla mor och fortsatter prata med en mustaschprydd gentleman som tar pa sig ansvaret att hjalpa den gamla mamman av med skorna. Snart snarkar hon hogt och annu ett storande moment ar ett faktum.
Taget rullar sakta fram genom natten och har och dar lyser vilda eldar upp natten. Framat midnatt borjar manniskor gaspa och snart sover de flesta. Jag slumrar till. Vid tvatiden vacks jag av en viskande farbror som berattar att jag snart ska ga av. Packar ihop mina saker och sitter och vantar...vantar...vantar i en timme och en kvart. Jag hoppar av med min ryggsack och hamnar oga mot oga med en slumrande kossa. Taget rullar vidare och kvar star jag gaspandes. Halvvags mot malet. Nu vantar en bussresa pa vagar som verkar halvt nybombade...